För några år sedan gjorde vi på Snösäker en klimatsmart resa längs Malmbanan, från Kiruna i öst till Narvik och havet i väst. På vår vintriga tågluff konstaterade vi två saker: skidåkning på hemmaplan kan vara väldigt bra och du kan få fantastiska skidupplevelser som är miljövänliga.
Vänligen rör inte mina smutsiga kläder, kommer om några dagar, skriver Tormod Granheim på en lapp som han lägger på sin väska innan han skjuter in den under bänken i väntsalen. Vi befinner oss på stationen i Katterat, en liten by ett par kilometer in i Norge, men många kilometer norr om Polcirkeln. Trots att solen skiner står det -19 på termometer på väggen utanför. Vi har kommit ungefär halvvägs i vårt äventyr, att ta oss längs järnvägen Malmbanan, från Kiruna till Narvik, för att plocka den bästa skidåkningen längs vägen. Hittills under resan har vi mest ägnat oss åt liftburen skidåkning, men i dag ska vi ta oss in till den obemannade Hunddalshyttan, där vi under några dagar ska ägna oss åt toppturande. För att kunna skida med lätta ryggsäckar lämnar vi det vi kan under bänken, spänner på oss skidorna och glider söderut mot Hunddalen.
De sista kilometrarna in mot Hunddalshytta lyser tusentals stjärnor och ett böljande grönt norrsken upp himlen.
Några dagar tidigare börjar vi vår skidsafari i Björkliden, som är den första skidorten längs järnvägen om man kommer från österifrån. Vi tar på oss skidorna vid hotelldörren och tre stavtag senare är vi ute i pisten. Trots att det är sportlov är det glest i pisten.
Liftanläggningen har en kapacitet på 5000 åkare i timmen och det finns 500 hotellsängar i byn, så det blir aldrig några köer. Det har inte blåst något sedan det senaste snöfallet och vi åker genom en sal av snötyngda björkar. För att få en överblick över området tar vi oss upp till liftsystemets högsta punkt. Vi hittar snart det som ska bli vår favoritpist i området, Rallarsvängen, en röd bekantskap som i många höjdmeter rinner ner över fjället. Backen svänger aldrig, men krön, branter och flackare partier ger en skön och utmanande variation. Och eftersom vi är helt ensamma står det storslalom på schemat.
Nio kilometer väster om Björkliden Låktatjåkko fjällstation. Kring stationen finns det skidåkning, både på längden och utför. Vår plan med besöket är att gå upp på toppen bakom stugan, för att sedan åka skidor ner till järnvägsstationen i Kopparåsen, ett åk som ska vara riktigt vasst. Efter en upptinande bastu är det dags för middag. I dag står det mazarin med Västerbottenost, rostbiff på ren och chokladtryffeltårta på menyn. Stämningen i den lilla matsalen är familjär, det är svårt att få den annorlunda med tanke på att hotellet bara har 18 sängplatser. På morgonen är sikten dålig och vi får ställa in dagens åk mot Kopparåsen. Det är svårorienterat i bra sikt, antagligen mycket värre i dålig.
Nästa ort utmed järnvägen är Riksgränsen, som egentligen bara består av två hotell, några stugor och sex liftar. Kylan och avsaknaden av dagsljus gör att säsongen börjar sent, i mitten av februari. Å andra sidan brukar man ha öppet en bit in i juni. Även om fallhöjden inte är mycket större än Sälens finns här spännande terräng med hopp, klippor och raviner – en lekplats för skidåkare. Här träffar vi Tomas Bergemalm och Fia Lindroos, som ska följa med under resten av resan. Fia är från Kiruna, men Tomas inflyttad stockholmare.
– Jag har bott långa perioder i Riksgränsen, så jag visste vad jag skulle få. I Kiruna har jag nära till skidåkningen och naturen, det betyder väldigt mycket för mig, säger Tomas.
De sista kilometrarna in mot Hunddalshytta lyser tusentals stjärnor och ett böljande grönt norrsken upp himlen. Vi är hungriga och kalla. Därför känns det skönt att kaminen i den tomma Hunddalshytta är ljummen efter nattens gäster och att det står en kittel med smält snö på spisen. Stugan består av tre sovrum och ett stort allrum med kök, kamin, matplats och soffhörna. Det finns ingen el, så lamporna eldas med fotogen och spisen med gas. Ovanför kaminen finns torkställningar för fuktiga kläder och pjäxinneskor. Plankgolvet är polerat av raggsockar och på allrummets sydsida vetter ett stort fönster ut mot det mäktiga berget Ristacohkka. Vid kaminen står en plåthink med texten ”drikkevann” – tänkt för att smälta snö eller, sommartid, för att hämta vatten i bäcken nedanför stugan.
Vid lunchtid dagen efter står vi på Gapercohkka, en av de högsta fjällen i området. Det är inte blåsigt på toppen. Den här dagen. Luften står still när vi tar av oss skidorna och småklättrar mot stenröset som indikerar att det inte går att komma högre. Från toppen kan vi se hela vår resa, från start till mål. I öster försvinner bergen bort mot Sverige, lagom till Riksgränsen blir de runda fjäll innan den norrländska prärien tar vid och sträcker sig vidare bort mot Kiruna. Utsikten mot Norge är mer dramatisk, med fjordar, branta klippor och glaciärer. Långt under oss ligger Narvik och balanserar på fjordkanten. Det känns som att staden ligger där den gör på nåder, mittemellan hav och fjäll. Minuten senare glider Tomas iväg och har snart accelererat upp i stora svängar. Åket är inte speciellt brant, men konvext och därför försvinner han snart över kanten. En minut senare forsar han ut i dalen nedanför berget.
Tåget stannar med ett ryck. Vi är vid resans och Malmbanans slutstation – Narvik. Trots att staden har en fallhöjd som slår både Åre och Hemsedal fäster etiketten skidort dåligt här. I Narvik finns inga felstämda afterskitrubadurer eller ski in-hotell. Här finns en samling bra pister och, enligt många, den bästa offpistskidåkningen norr om Alperna. Hela anrättningen kryddas med att du åker skidor med havsutsikt. Anläggningen är inte öppen varje dag och när barnen i skolan på andra sidan vägen har idrottslektion rycker rektorn in som liftskötare.
– Jag har ofta funderat över varför vi norrmän har så svårt att locka hit skidentusiaster från utlandet, säger Tormod när vi släpar väskorna mot hotellet. Ni svenskar flyger över Atlanten för att åka lössnö i Kanada, trots att det en bra vinter snöar lika mycket i norska orter som Stranda och Röldal, fortsätter han. Och på kvällen börjar snön att vräka ner, som på beställning av Tormod. Vi sitter på hotellrummet och ser snöflingor stora som femkronor dala mot marken. Dagen efter klarnar det upp, den sista liften upp till toppen är stängd, men med hjälp av stighudar når vi fina åk på Fagernesfjellets sydsida. Det är stilla, klart och fjorden nedanför är vintersvart.
– Skidåkning blir inte bättre än så här, säger Tormod medan han knäpper pjäxorna. Det kanske inte gör så mycket att vi norrmän är så dåliga på att marknadsföra vår skidåkning, fortsätter han.
Sedan tar han några stavtag och försvinner ner mot havet.
Läs mer om Klimatsmart skidåkning.
Snösäker arbetar med kunskap för att hitta bra och säker snö. Vi sprider kunskapen genom böcker, Homeparty och sajten Snösäker.se. Genom att vara medlem på Snösäker får du bland annat full tillgång till de digitala kurserna Toppturskolan och Lavinskolan, men också över 400 beskrivningar till toppturer i Skandinavien.